Nu sitter jag här framför tv:n och känner mig proppmätt... Vilket betyder stor, fet, ful, äcklig i min värld....
Anorexin har manipulerat mig totalt... Hon sa att jag var mätt när jag var vrål hungrig, hon sa att jag var fet när jag var smal, hon sa att jag inte förtjänade mat för att jag var äcklig... Hon har tryckt ner mitt psyke så pass mycket att jag fortfarande får intala mig att nu är jag hungrig... Man får helt enkelt gå efter mat och sov klockan...
Men problemet som smugit sig på allt eftersom är att jag känner inte när jag är mätt heller... så jag kan äta och äta och sen till slut så känner jag bara panik känslan att jag håller på att spricka och magknipen kan man räkna med... Varför så mycket problem nu när jag är så duktig och gör det som är rätt... Varför ska jag behöva stå ut med detta också... Känns ju som att det var lättare när man inte åt nästan alls, för då var både Hon nöjd och ångesten behövde inte vara så här hemsk och stark, kläderna inte för små...
Vad håller jag på med... tankarna snurrar runt i mitt huvud... Försöker jag att intala mig att jag vill återvända till det där livet, försöker jag att säga att jag vill bli sämre igen... Jag vet inte.. Jag vet inte alls vad jag känner längre... Jag vågar nästan inte känna efter längre, det blir bara jobbigt, ledsamt och ångestladdat...
Från början trodde eller såg jag mig inte som sjuk utan såg det som ett normalt beteende... Nu vet jag att jag var sjuk... Vad jag har fått höra många gånger är att det är bara att börja äta då blir du frisk... Men jag äter ju nu men jag känner mig inte frisk för fem öre... Vad är det som är fel med mig... Eller e det fel på de människor som tror att det är så enkelt att bara ta upp gaffeln och hugga in på maten så löser sig allt som har med sjukdomen att göra... Är det verkligen så man blir frisk... Isf så funkade inte det på mig utan det känns bara som att det skapats fler känslor, mer ångest och problem som jag snart inte orkar hålla inne på...
Nej Hanna nu får du ge dig, ny dag imon och nya motiveringar för att ta sig framåt...Be strong... Njut varje minut...
Kämpa på Hanna, stå emot..du är grym o en förebild för många att du aldrig ger upp. Tänker på dig<3 kramar Carro
SvaraRaderaÄlsklings Hanna.
SvaraRaderaKÄMPA PÅ!
Du får aldrig ge upp.
Kämpa dig upp igen, tillslut kommer du lyckas. Tillslut efter mycket kämpande, gråt och många ångestatacker kommer du tillslut vara frisk. Bara du fortsätter att kämpa!!
Jag trod på dig <3
Hanna, fortsätt äta och fortsätt kämpa precis som du gör nu. Det kommer en dag då du kommer kunna äta utan att må dåligt och det kommer en dag då du står där frisk, och starkare än någonsin! Tänk på den dagen och samla dina krafter varje dag, för att nå fram till den dagen du slipper det hemska och kan njuta av DITT liv. :) Kramar Jenny
SvaraRaderaTack älskade Carro, Mathilda och Jenny... Era ord betyder så otroligt mycket.. Jag får en rysning när jag läsér era kommentarer... Jag uppskattar och förstår inte varje dag varför jag finns här, varför jag kommit så långt varför jag sak fortsätta.. Era kommentarer gör mig starkare, ger mer förståelse så jag vill bara säga TACK!!!! <3
SvaraRadera