Avsky, hat, rädsla och nedstämdhet...

Det här är vad jag har gått från: Att inte ha någon midja med massa äckligt fett på, inga lår som måste ta i varandra när dom går.. Inga gäddhängsarmar,kläderna satt bra, Jag kunde känna mig fin - Till att se ut som en knubbsäl, lår som har så myckt fett att dom gnuggar mot varandra, gäddhäng, valkar kring midjan ja istort sätt fett i stora lass på hela kroppen... Jag trivs inte här!!!


Ni får säga vad ni vill, men känner mig inte vacker, fin ett ynka dugg...  Jag känner mig inte glad för fem öre..Varför valde denna sjukdom mig om jag inte är den som vet hur man ska hantera den.. Nu känns som att jag kommer att falla tillbaka i onda spår igen..Eller gör jag bara nytta för kroppen..Vet inte... Jag tränar ganska mycket...Men jag går upp i vikt, kanske kan vara lite muskler som kommer tillbaka... Men jag tänker konstant på att jag måste gå ner i vikt på grund av henne... Hon accepterar inget annat än att vara smal.. Och eftersom jag inte är det längre, så pressar hon mig ännu mer till att bli det... När jag var det så såg hon bara till att jag fortsatte att hålla mig där... Men nu alltså tjatar hon dygnet runt...

Mat är det största bekymret... Jag vill äta för att bli frisk, men hon säger att jag blir fet.. Jag tittar i spegeln och ser jätte fet ut, men många säger att jag inte är det.. Men hallå kan inte allt bara ställa sig till rätta nån gång... Kan hon inte bara inse att jag inte vill kämpa med det här något mer... Kan inte jag isf få se vad alla andra ser... Eller så ljuger alla bara för att försöka att vara snälla, men hallå jag blir bara mer ledsen.. Jag känner valkarna kring min midja, låren slår emot varandra när jag går, jag börjar få gäddhäng på armarna, är det så en 20 åring ska vara, öööö NEJ! I form och balans är vad jag vill vara.. Jag vill inte vara underviktig, överviktig alltså bara helt normal så att jag tål att titta mig i spegeln utan att känna avsky!!!