tisdag 5 oktober 2010

Why Me?

Märkning på handleden som jag gjorde för exakt 2 år sedan på Måndag, på min Födelsedag.

Jag kunde verkligen inte somna igår. Tittade på klockan och den visade 02:20 och jag hade fortfarande inte somnat, istället började att gråta. Så där låg jag och grät, tårarna bara rullade ner för min kind eller nej dom forsade. Men som vanligt så visste jag inte varför? Det e så jobbigt att gråta när man inte vet varför man är ledsen. Det är dom här stunderna i vardagen jag vill radera, sudda ut för det är inte lycka som trillar ner på kinderna.

De senaste åren har jag tyckt det varit en stor svaghet att gråta (vilket kom med sjukdomen) så därför har jag inte tillåtit mig att gråta så mycket de senaste åren. Men mamma har ofta sagt att man ska släppa ut tårarna om man är ledsen för annars så läggs det jobbiga på lager och tillslut måste det ju brista. Och då orkar man inte att hålla tillbaka nå mer för det e så mycket gammalt som legat och grott.
Så det är nog så att mamma har rätt. Att all den rädsla, ångest, hat och mycket mer måste få släppas ut, och därför har jag nog gråtit utan anledning så många gånger den senaste tiden, eller vad vet jag!? Det är under dom här dagarna jag känner mig helt tom inombords, jag vet liksom inte ens vad jag tycker eller tänker dessa dagar,utan jag bryter ihop totalt.

Men som min märkning eller tatto på handleden säger: Don´t look back, Look forward är nog det som jag ska följa nu. Det är nog viktigt att Blicka framåt och börja leva mina drömmar istället för att drömma dom Hanna.

Tittade på kl igen och den visade 03:33 och Jag ligger fortfarande där och gråter, då skickar jag ett mess till Johan. Då var det bara 2 timmar kvar tills han skulle sluta. Kollar sista gången på klockan och den visar 04:55 sen måste jag ha somnat. Men sömnen varade inte länge för lite efter 05:30 ringer det på dörren och där står Johan utan nyckel, typiskt.
Men man måste ju ha dåliga nätter eller dagar, för annars så vet man ju inte när dom bra är:)

Ha en toppen dag så hörs vi!


2 kommentarer:

  1. Beundrar din styrka Hanna ! Det är otroligt svårt att resa sig upp ibland . Jag imponeras verkligen över hur du berättar om din sjukdom . Jag tror att man ska försöka undivka frågan "varför" och blicka framåt så gott det går . (precis som du skriver) När man är längst ner på botten har man plan mark under fötterna och kan bara ta sig upp . Du är nog starkare än du själv förstår ! Stor kram till dig !

    SvaraRadera
  2. Tack:)
    Vissa dagar känner jag mig jätte stark, och att jag kommer att klara mig ur det här helt och hållet. Men andra dagar så gror allt upp igen och ajg vet inte ens varför jag försöker att bli frisk när jag aldrig kommer undan hennes tankar och ångest hon ger mig. Men man får försöka att hitta någontin positivt varje dag man vaknar, så tar man små steg framåt för varje dag som går!:)

    SvaraRadera