Varför detta Ideal?

På bilderna ovanför ser ni hur jag såg ut i Januari då jag blev inlagd, den andra är ny tagen. Jag är på rätt väg, snart kanska jag börjar se målgången!? Vad e det som e vackert att se ut som på första bilden, vad strävar man mot igentligen?

Många människor lever idag med den här starka strävan om att gå ner i vikt, bli smal och många strävar till och med att nå det sjuka idealet size zero. Men varför hakar så många oskyldiga och normalbygda människor på denna trend? Varför var jag en av dom personerna? Jag önskar att jag kunde gå tillbaka sudda ut och leda bort dom inledande tankarna in i denna hemska, jobbiga och helt värdelösa sjukdom. Min strävan var bara att gå ner nått kilo, vilket sedan inte slutade utan känslan blev bara starkare och mer bestämd om att gå ner lite till och sen lite till och tillslut så var jag fast. 

Jag har alltid varit en av dom som har rört mig och varit med i olika sporter när jag växte upp. Men när man kom upp i högstadiet så blev det plötsligt väldigt viktigt hur man såg ut, hur man skulle vara vad man skulle väga och mycket mer. Denna ålder är för många väldigt känslig, man påverkas väldigt lätt. Och jag var en av dom som inte kunde stå imot detta ideal vilket jag önskar att man hade haft mer kunskap om då i det läget så att jag kanske skulle ha kunnat förhindra detta. Jag säger inte att jag inte varit sjuk idag, men jag kanske skulle kunat förhindra att hamna så djupt nere på botten. 

Det e sjukt varför man utsätter sig själv och sin kropp för denna svält och att man orkar med den ständiga fixeringen vid sin kropp. Okej att jag förstår att vissa människor mår bättre om dom tappar lite av sin vikt, självklart. Men jag fattar inte att Jag som var helt normal viktig, sund osv ville och tillät att det gick så här långt. 

Visst att man inte är nöjd med alla delar av sin kropp, för det känner man igen hos de flesta "frisk människor". Men att man ska avsky, hata och bli äcklad av sig själv när man tittar i spegeln, det känns inte okej. Jag önskar att ingen människa skulle behöva utstå det som denna sjukdom innebär. Ångest, hat, depression,isolering från omgivningen är några biverkningar av denna sjukdom. Men alla har ju sin indeviduella inriktning på sin ätstörning, men i mitt fall behövde det gå så långt att livsglädjen skulle försvinna för att jag skulle förstå att detta är inte ett rimligt liv för en sådan ung människa med hela livet framför sig. Jag råkar bara vara en i mängden som drabbats av en ätstörning vilket är synd, det vi alla behöver göra är att försöka att inse att det här idealet är inget att sträva efter utan försöka att acceptera oss själva så länge man får vara frisk och sund så är det toppen.

Vad jag kan säga så har Anorexin gett mig så lite mot vad den har tagit ifrån mig: Snälla tänk ett steg längre, kan förhinra att hamna där jag sitter nu.