Jakten på lyckan...

Hej igen...
En sak som är oehört drygt den senaste tiden är att jag kan inte vara nöjd med nånting.. Det känns som att det där kravet man hade i skolan har kommit tillbaka... Men vart kommer det ifrån... Det är ju ingen som sätter någn press på en längre eller så... Eller Jo Hon.. Att en enda tanke, känsla en gång kan göra att man spårar in på fel spår direkt och det blir väldigt svårt att ta sig tillbaka igen... Svårt men jag måste...
Sen finns det dom dagarna jag känner mig helt tom inuti.. Jag bara gråter och gråter fast jag inte vet varför.. Och känslan att inte veta vad man gråter för är oerhört frustrerande, svårt och jobbigt.. jag kan liksom inte förklara för Johan vad jag är ledsen för utan allt känns som ett stort svart hål bara...

Men de här jobbiga dagarna försöker jag ändå att hitta någonting positivt i och försöker därefter att göra dagen så bra som jag kan för att ta ett steg närmare målet...
Jag förstår att det kan vara svårt att förstå en person som jag men det e sjukdomen som ger en dessa konstiga och osanna tankar om en själv..
Men vi hörs och ses mina vänner.. ¨
Massor av pussar till er...