Jag tänkte jag skulle berätta lite kortfattat hur jag hamnade i den situation jag är i idag..
Jag var en fullt frisk, tränad och normal tjej som älskade att spela handboll. 64 kilo fanns med mig då.. Åt en början så var jag väldigt duktig att spela. Under många matcher även den som ledde målligan. Men en dag som fick jag nå fläng i huudet och alla negativa kommentarer jag fått under årena var helt plötsligt det enda jag kunde se. Jag hade i denna sekund förändrats från frisk, hälsosam till den Hanna som skulle komma att gå hand i hand med anorexin. Jag hade i den sekunden blivit den Hanna som skulle nå botten, skulle ligga på sjukhus, denna Hanna som inte skulle vilja leva mer.. Men allt det här såg jag inte då i den sekunden allt förändrades utan det var ju bara bra att förändras när så många tyckte så negativt om vissa saker på ens kropp, utseende..
Målet från och med den dagen var att gå ner några några kilo så att musklerna inte skulle vara så stora.. Jag hade även nu slutat att spela handboll, det som jag älskade över allt annat.. Och maten började här också bli ett problem hemma för min del, mammas och pappas.. Jag satte mig emot för jag ville ju inte ha sa huvudet till mig, det blev alltid problem vid matbordet.. Mat blev nått laddat som man tillslut inte ville ha att göra med..
När jag sedan började märka att saker hände på kroppen så började jag även få komplimanger om vad fin man blivit, att man såg smalare ut, det var ju målet också.. Jag hade alltså klarat dom där ynka kilona.. Eftersom det var en lätt match, man fick komplimanger och så så kandes det ju som att om jag går ner lite till så tycker människorna om mig bättre, pratar med mig eller ser åt en iaf..
Det var nu allting satte igång på riktigt, jag började nu utveckla träningsmani.. Jag var på gymmet ofta, här var det inte styrke träning som gällde utan kondition, kondition och kondition, det var allt... Det började bli väldigt jobbigt med maten, jag ville ju inte ha men man fick smyga lite och säga att man ätit fast jag inte hade det...
Sedan kom man upp på gymnasiet, och allt blev lungt ett tag men sedan kom Hon tillbaka och hemsökte mig igen.. Så jag kan nog säga att innan så hade allt bara varit nått som legat på ytan och bubblat lite men det var nu det steg en huvudet.. Jag åt inte alls mycket i skolan, jag gick hem från skolan, till skolan vissa dagar.. Striden om mat blev så jobbigt hemma att det slutade ofta med att jag blev arg och mamma grinade... Men jag tyckte ju inget var fel utan det var ju så här jag tyckte och kände osv..
Men tiden under gymnasiet så hade jag som en gräns jag kom aldrig under 47 kilo, och jag visste att nån sa "jag kommer ihåg precis vem, vart och hur hon sa detta i 7:an på högstadiet" att man skulle väga 45 då var man fin.. Men jag kom ju aldrig dit det var som en spärr inom mig jag ville nog rädd för att komma dit...
Under gymnasie tiden så gick jag och pratade, vägde mig och undersöktes 2 gånger i veckan på BUP (Barn och ungdomspsyket)..
men visst kunde jag känna att det var bra för stunden, men jag satt mest och hittade på hur jag kände hos henne..
Sista året å gymnasiet hade kommit och mina betyg blev allt sämre och sämre, jag orkade inte bry mig, jag orkade inte vara med och tävla om detta också.. allt var hela tiden en ständig tävling, jag orkade inte mer... Studeten kom och jag hade legat ganska stadigt på 47-49 kilo.. Men när somarn kom så kändes allt bättre och vikten gick upp till 55 kilo...
Då brast det igen och den här gången inte med någon vilja kvar att kämpa imot dessa tankar, känslor och hot från Henne.. Hon sa åt mig att inte äta nånting, jag jobbade en del också så jag rörde på mig mycket.. Kilo efter kilo rasade av utan någon som helst vilja från en själv.. Var väldigt rädd att ställa sig på vågen varje gång och inse att vågen visade neråt igen.. sen kom dagen då jag nått 45 kilo och jag kände ju faktiskt ingen glädje över det precis.. Men det slutade inte där heller utan det gick fortfarande neråt.. Snart var jag nere på 40 sen nere på 37 och det var då min mamma ruska om hos läkaren som sedan la in mig...
Och här och nu så fanns inte Hanna kvar längre! Ingen glädje, inget äkta leende, skratt osv.. Utan Hon hade helt och hållet övertaget.. Djup depression blev resultatet av allt detta.. Jag ville varken gå ut, träffa vänner, göra någonting överhuvudtaget.. Jag ville försvinna, jag ville dö.. jag såg ingen utväg från detta.. Läkaren som la in mig frågade om allt stämde det mamma sa och att jag mådde så dåligt som det stod i journalerna för han såg inte det på mig.. Jag satt där och log och försökte klara mig undan denna gång också men då säger mamma till läkaren :
- Är det meningen att en 19 åring inte ska vilja leva nå mer, finnas till nå mer, tycker du det är friskt?
Då började min känsla infinna sig igen, det är sant det mamma säger.. En 19 åring ska leva livet nu fullt ut och njuta av varje framgång och misstag...
Dagen från att jag kom hem från sjukhuset så visste jag att jag måste börja kämpa emot denna sjukdom, det är inget man vill leva med.. Kampen har varit svår, jobbig och vissa dagar fördjävlig men här står jag med mina ca 50 kilo och börjar på att hitta tillbaka igen.. Men kampen om psyket är inte avklarad än utan jag inser att jag får fortsätta att kämpa med den delen av sjukdomen ett bra tag till.. Men kämparglöden är inte slut än utan det finns mer att ge.. Och jag ska klara detta med hjälp av min familj, pojkvän som funnits här under varje dag av min kamp ända från dagen på högstadiet då förändringen började.. Och tack allihopa för ert stöd, fina inlägg och er tanke på att jag ska klara detta, det värmer oerhört mycket...
Lite svårt att gå in på allt detaljerat men har ni nå frågor så ställ dom bara så ska jag svara så ärligt som möjligt...
Men alla mina solstrålar vi hörs senare, pussar till er...
See yaaa..
Hanna tycker det är hur bra som helst att du har modet och kraften att skriva om detta. Det är viktigt att våga prata om sånt här. Och jag är säker på att du kommer klara det här, önskar dig all lycka i världen!
SvaraRaderaOch det enda du behöver veta är att du är ju hur bra som helst, och det vet jag att jag inte är ensam om att tycka!
Tusen kramar din gamla handbollskompanjon Joanna
Det är verkligen rörande det du berättar och det är som sagt fantastiskt hur bra du faktiskt kan prata om det här.
SvaraRaderaDet är väldigt roligt att få se dina fina bilder du tar och uppleva ditt fotointresse. Jag har precis köpt mig en ny kamera och försöker lära mig ta bra bilder. Tror det är väldigt bra med ett kreativt intresse för att få fokusera på något helt annat och leva sig in i en annan värld. Fortsätt med kameran, den är en toppenvän i jobbiga stunder.
Du är stark, kram Becca Hedberg
Har på något sätt blivit att följa en del av ditt bloggande. Måste säga att jag verkligen blir rörd av dina beskrivningar och berättelser. Det är en otrolig livshistoria och en tung kamp som igenomgås.
SvaraRaderaJag önskar dig, Hanna, verkligen all lycka framåt i detta liv, att du en dag kommer bli frisk, kunna leva och njuta så gott som fullt ut! Ge aldrig upp, du kan och ska vinna.
Kram Sofi
Hittade in på din blogg idag Hanna och jag beundrar dig som både författare (du skriver väldigt berättande och bra) och fotograf. Jag vet att du är en grymt stark tjej! Jag saknar också handbollstiderna; tysklandscupen med eggpizza och Prüssy (minns du honom?! jag har kort på honom någonstans iaf vet jag haha), sjunga allsång i minibussarna påväg till matcherna och känslan av att vinna en match. :) Vad kul det vore att starta ett Korpenlag! Fast, skulle vi ha några motståndare då? haha. Har alltid tyckt att du är en superhärlig, rolig och vacker tjej och jag är helt säker på att du kommer att klara av detta och bli helt frisk! Lycka till, you can do this!! :) Kram Linn
SvaraRaderaMan får verkligen en helt ny bild av dig då man läser detta eftersom man inte känner dig. Kämpa på Hanna! Du är fin precis som du är
SvaraRaderaJag är helt säker på att du kommer bli frisk Hanna. En dag kommer du må precis lika bra som du gjorde när jag lärde känna dig för 7 år sedan!
SvaraRaderaGW always <3
Tack Joanna, det betyder mycket att få höra detta... Jag försöker att suga åt mig allt det positiva jag får höra av allihopa, så Tack...
SvaraRaderaMassor av kramar till dig!
Tack rebecka för dina kloka ord.. Jag tänkte starta bloggen redan när jag var där nere på botten och grävde, men någonting sa att jag inte orkade, det betydde nog att jag inte var mogen att göra det heller.. Men nu är jag ju som sagt en bit på vägen och kände att jag kan göra nytta för mig själv ch andra genom att skriva om min vardag.. mm kameran gör att jag slappnar av, det finns liksom inga krav där ute på vad just jag ska fota eller kunna osv, så det känns som en väldigt bra hobby... massor av kramar till dig och tack så jätte mycket för din tanke..
SvaraRaderaLinn: Vad kul att du hittat hit:) Ja gud vad roligt vi hade på alla resor ch matcher vi var iväg på.. Ja han kommer jag väl ihåg, hahah.. Ja det skulle ju faktiskt vara skit kul, men vi skulle nog få spela mot varandra, hahah... Tack så jätte mycket linn för dina fina ord och take till mig.. Du ska veta att alla sånna här underbara människor som du stärker mig så ortligt mycket och gör att jag vill kämpa mer ch hårdare, så Tack... Stor kram till dig och ha det bäst..
Tack Sofi!! Att det är så många som hittar in till mig och skriver så mycket fint, gör att jag blir stark, tror på mig själv och hittar mer styrka till att kämpa varje dag.. Ja som du sa jag kan och jag ska vinna denna match, Tack..
SvaraRaderaStr kram till dig